Picture
Greetings! My name is Paola Corti. I’m happy to write a post here at Uppsala Translations' language blog. Here are a few paragraphs about my language, Italian.  

Tourists often say Italian is the most beautiful language in the world. Do I agree with them? Not sure. To me French sounds even more beautiful than my language. But who doesn’t love French?

There are things I love about my Italino. The rhythm. The melody is bouncing. Sometimes it's soft and cool. You really have to work with your mouth and nose to pronounce some of the words. I love the sound of ordinary words like: mangiare (eat), formaggio (cheese), trenta (30), rinforzando (reinforcing). Cool words, aren't they? 

Paola Corti (guest blogger)

Paola Corti is an Italian woman who loves languages and reading.





 
 
Picture
Jag har arbetat med översättning på ett eller annat sätt i många år nu. Det började med att jag blev nyfiken på språk när jag bodde i Italien. Språket fascinerande mig. Jag tycker fortfarande Italien är det vackraste land jag någonsin bott i. 

Dyka nerför klipprona på Capri, gå längs de gröna terasserna, se det turkosa havet nedanför.  

Men av en eller annan orsak blev jag aldrig italiensk - svensk översättare. 

Det kanske var för att jag träffade en kvinna som förde mig tillbaka till Norden igen. Denna gång till Sverige istället för Finland. Här satte min översättningskarriär igång på riktigt. 

Jag började studera finska på universitetet. Inte så lätt som man kan tro. En sen vinterdag när jag satt vid studerandelampan i biblioteket kom plötsligt studierektorn fram till mig. En ganska sträng man som precis som jag kom från Finland.

“Kan du komma med till mitt rum, Jukka”, sa han med sin naturligt barska ton. Jag var rejäljt nervös när jag följde med uppför byggnadens trappor högst upp till Moderna språk där vi få finsk-studenter höll till. 

Det var mörkt utanför. Jag kommer ihåg hur vi speglades i lampornas sken när vi gick igenom korridorerna. Till slut kom vi fram till hans rum. Det var inte alls som man tänkte sig. Framförallt hade studierektorn bilder av sina barn och sig själv på skrivbordet. Det förtog mycket av den skrämmande effekten. 

Ändå kunde jag inte låta bli att svälja när han sa åt mig att sitta ner med sin gravallvarliga röst. Jag tänkte att nu var det klippt. Jag tänkte att någon antagligen hade fått för sig att jag fuskade på tentan. 

Studierektorn började prata. “Jag ska inte göra en hemlighet att jag länge sett dig som en bra student.” Jag andades ut, en våg av lycka gick genom mig. “Universitetet firar 500 år nästa år. Vi behöver en som översätter finska texter. Vill du åta dig det?” Jag kunde knappt svara. Jag hade redan börjat leta sommarjobb. Han erbjöd mig lön som översättare. Mitt första jobb! 

På den vägen var det. Nu, när jag har lika mycket grått skägg som studierektorn hade när han gav mig mitt jobb, känns det inte lika storslaget att faktiskt få betalt för att översätta. Men jag har kommit att älska mitt jobb. Friheten att kunna jobba varifrån jag vill. 

Nyckeln till översättarjobbet har varit disciplin. Ända sen mina studiedagar sätter jag mig kl nio på morgonen och arbetar till kl halv fem. Vart jag än befinner mig; för tillfället återigen i min ungdoms Syditalien. På Capri och på semester. 

Jukka (gästbloggare)

Jukka är en veteran inom översättingsyrket. Översättning är hans största morot. 

 
 
 
Översättare är ett märkligt släkte. Många bor utomlands och har möjlighet att jobba hemifrån.
Tänk dig in i en italiensk översättares vardag. Jovisst, den kan se ut hur som helst, men här leker jag med tanken. Denne bor helst vid kusten, får ett e-mail då och då och jobbar under ett soldränkt tak. Från stranden hörs vågskvalpet. Någon sa mig att översättaryrket är ett av världens svåraste jobb. Men jag tycker att det också är ett oerhört privilegium att få syssla med språk.

Jag har själv ett konstigt förhållande till mina språk. Jag kommer ursprungligen från Finland, den svenska delen. När jag växte upp fick jag i mig mycket finlandssvenska och litet svenska. Senare när jag var en glad yngling lämnade jag Norden för Italien några år och arbetade som dykarinstruktör. Jag snappade direkt upp språket och även kroppsspråket(!). Som finsk var jag van vid mer återhållna gester.

Flera år senare flyttade jag till Sverige. Här upptäckte jag att jag hade börjat glömma finskan och min finlandssvenska lät konstig. Det kändes underligt att komma tillbaka till Norden. Den första tiden tillbringade jag i badhuset. Utanför var det iskallt. Jag bodde i en av Sveriges berömdaste universitetsstäder och nu började svårigheterna. Mitt barndomsspråk krockade ständigt med svenskan. Finskan och italienskan kändes som mycket främmande språk i Sverige.

Men flera år senare upptäckte jag vilken tillgång det var att kunna många språk och beslutade mig för att odla dessa. Du undrar kanske om jag flyttade tillbaka till Italien och just nu sitter under ett soldränkt tak och skriver. Nej, jag blev fast i Sverige! Jag lärde mig att älska det här landet också. Till sist, bör jag kanske tilllägga.


Jukka (gästbloggare)