Picture
“Translation software is not making translators obsolete. Has medical diagnostic software made doctors obsolete?”( Nataly Kelly)


 
 
Picture
Skönlitterär översättare var vad jag skulle bli på sjuttiotalet. Under flera år hade jag gått och funderat på vad jag skulle bli men tyckte inte att någonting passade mig. 

Ett tag försökte jag måla tavlor. Det var ändå en tid då man kunde bli konstnär. Men trots att jag lyckades uttrycka känslor i färgerna hade jag inte tålamodet att ägna timmar varje dag åt målandet. Sedan var det ekonomin; den var svår för en ny konstnär. Efter diverse tråkiga yrken började jag på högskolan, ganska sent. Jag var tjugofem; alla andra var nitton i min klass. 

Jag kommer fortfarande ihåg grammatikundervisningen och all tid jag fick ägna åt att förstå den. Det var inte helt lätt att smälta in bland ungdomarna. Jag hade bott i England och fick hjälpa andra med deras uppgifter. 

En ung kvinna blev intresserad av mig, men trots att jag fann henne attraktiv var vi så annorlunda. Det kändes som om jag var långt äldre än dem; jag var fem år äldre och hade svårt att låtsas uppskatta lekarna som unga människor leker. Kanske var det för jag hade levt relativt hårt under min ungdomstid. Hur som helst fick alla dessa unga människor mig att känna mig gammal. Jag satt mest hemma och studerade och blev förvånad när jag var färdig. Åttiotalet hade kommit och för mig kändes världen tråkig.

Jag kände mig medelålders när jag var färdig med studierna. Då hände det underbara. Kvinnan som tidigare varit intresserad av mig hörde av sig och plötsligt var hennes relativa ungdom mycket mer attraktiv, för jag kände mig urgammal. Jag hade fyllt trettio år. Då vi båda var översättare i engelska flyttade vi till sydvästra Devon. Människor var vänliga och naturen vacker. Under de dryga tjugo år vi bott här har det förändrats ganska mycket. Då vi kom hit kostade inte bostaden särskilt mycket, men idag har den större världen kommit inpå knuten. Fast på många sätt finns ändå den autentiska känslan kvar i denna lilla by, trots att det verkar som den idag mest befolkas av mediamänniskor. Jag rekommenderar översättaryrket. 

Jan (gästbloggare)

Jan växte upp i Norrköping, bodde i flera år i England som tonåring innan han återvände till Sverige för att studera. På åttiotalet blev han översättare och flyttade till England där han fortfarande bor med sin fru och en stor gråspräcklig fårhund. 



 
 
Picture
Märkligt hur svensk man blir när man bor utomlands. Jag bodde i Skottland i nära trettio år och kände mer och mer hur jag reagerade med längtan när jag tänkte på mitt hemland.

Som översättare tyckte jag det var en utmärkt idé att bosätta sig i ett land där människor pratade språket jag översatte. Det visade sig vara mycket gynnsamt på många sätt.

Många företag behövde en expert på språk. Och jag älskar natur och älskade Skottlands överväldigande landskap. Jag träffade också en underbar kvinna. Vi gifte oss. Vi åkte ofta på resor till olika regnskogar. Min fru arbetar nämligen som specialist på regnskogens system.

Ja, allt var bra tills denna enorma hemlängtan smög fram. En vacker dag fanns den bara där, stor och svår att bortse från. Jag såg framför mig min hemstad allt oftare. Katrineholm. De små husen, den lokala affären, till och med innevånarna som jag alltid tyckt var tämligen tråkiga. Jag berättade det för min fru som förstod mig. Sedan frågade jag om hon inte skulle längta efter sitt hemland på samma sätt, men hon sa bara att jag får fråga om trettio år. 

Men det var inte helt enkelt att byta jobb för min fru. Jag jobbade vid det laget hemifrån. Jag skulle kunna flytta vilken dag som helst.

Det var svårare för min fru att ändra karriär. Hon var mitt uppe i karriären. Det gick bra för henne. Hon började leta jobb i Sverige. Jag uttryckte min önskan att flytta till Katrineholmsområdet och min fru hade absolut inget emot det. Det visade sig vara riktigt lätt att hitta arbete i närheten trots att min fru inte talade svenska. Experter på regnskogssystem hade lättare än jag trodde att hitta jobb i Sverige. 

Väl i min hemstad började jag lägga märke till småsaker jag inte sett förut.

Den var vacker. Innevånarna var blyga och ganska tråkiga. De enda som tog sig en öl mitt på dagen var alkoholisterna. Min frus karriär gick spikrakt. 

Jag hade några vänner i staden som jag snabbt fick upp bekantskapen med igen. Jag hade lärt mig spela gitarr i Skottland och startade ett band med kompisarna. Det visade sig att det knappt fanns live-underhållning i staden så vi var välkomna. Vad som förvånade mig var att allting gick så lätt. Det kom bekanta från fjärran som hälsade på därhemma. Min fru älskade Sverige och fick ge ut en faktabok i sitt specialistämne. 

Läsare av livsskildringar väntar ofta på vändpunkten. Ja, en modern läsare förväntar sig lite spänning. Tröttnade inte frun på att bo i en håla? 

Nej, nej, jag kan på dessa punkter försäkra läsaren om att inget sådant hände. Frun pendlar till en storstad tämligen ofta. Vi köpte ett nytt hus i naturen och ägnar helgerna åt att vandra i naturen, pyssla om varandra, gå på picknick. Jag har nyligen skaffat en vespa då min fru förbjöd mig att köpa motorcykel. För farligt, sa hon bestämt.  

Jan-Åke (gästbloggare)

Jan-Åke har arbetat som engelsk översättare sedan 1968 och ägnar också mycket tid åt målning, sina fruktträd och husdjur. 

 
 
Picture
Som ny i detta land vill jag gärna skriva om mina intryck. Jag har i halva mitt liv arbetat som översättare mellan svenska och spanska. Jag kommer från ett land med regnskog som väver in bergen i tät dimma under regnperioden. Under andra delen av året dunkar solen i människors pannor.

I mitt hemland var skillnaden mellan fattiga och rika enorm. Jag kom från en fattig familj. Rika turister brukade ge mig och de andra barnen småslantar för tjänster vi gjorde. Jag brukade bära väskor, öppna dörrar och annat. Det bästa var när man fick dollar. Den valutan var värd mer än något annat i detta land.

När det kom en amerikansk turist brukade barnen bråka om vem som skulle få denna turist att acceptera någon tjänst. Detta liv liknade nog det oräkneliga andra upplevde. Jag skulle aldrig fått gå i skolan om inte något fantastiskt hade hänt.

Min pappa fick ett finare arbete. Min familj fick det bättre och jag gick efter ett tag i internatskola.

Då jag åkte från och till denna skola såg jag ofta gamla vänner som jag hade lekt med på gatorna. Med åren såg jag dem växa upp på avstånd. Jag studerade språk och träffade en svensk man. Vid det laget hade nästan alla mina gamla vänner vuxit upp sedan länge, pojkarna hade blivit unga arbetare, kvinnorna var bortgifta som bäst, en vacker flicka jobbade på en bättre bordell.

Sedan lämnade jag djunglerna, de varma städerna med deras myckenhet av liv. Sverige var ett land med mekanisk perfektion.

En av de tidigaste minnena jag har från Sverige: jag står på gatan i Motala och tänker att det är så tyst här. Inte ett ljud mitt på dagen på den största gågatan.

Det är kallt men sommaren är fantastisk med ljus och värme.

När jag nu sitter och översätter texter kan jag inte låta bli att förundra mig över hur mycket som kan förändras i livet. För mig som började i slummen i Latinamerika och idag sitter och ser ut över en äng i sommarhuset har resan varit lång och än så länge otrolig.

Anna (gästbloggare)

Anna är 37 år gammal. Idag bor hon i Motala och arbetar som översättare. 

 
 
Picture
Nu och då tänker vi nämna olika hemsidor och publikationer som vi på Uppsala Translations gillar. Det rör sig om webbplatser eller böcker som på ett eller annat sätt berör språk, översättning eller litteratur. 

Först ut är Översättarbloggen. Det här är en mångsidig, informativ och lättorienterad sida. En av våra webbfavoriter. Vi tror att Översättarbloggen kan tilltala de flesta som är intresserade av språk. 

Uppsala Translations

 
 
Picture
Jag har arbetat med översättning på ett eller annat sätt i många år nu. Det började med att jag blev nyfiken på språk när jag bodde i Italien. Språket fascinerande mig. Jag tycker fortfarande Italien är det vackraste land jag någonsin bott i. 

Dyka nerför klipprona på Capri, gå längs de gröna terasserna, se det turkosa havet nedanför.  

Men av en eller annan orsak blev jag aldrig italiensk - svensk översättare. 

Det kanske var för att jag träffade en kvinna som förde mig tillbaka till Norden igen. Denna gång till Sverige istället för Finland. Här satte min översättningskarriär igång på riktigt. 

Jag började studera finska på universitetet. Inte så lätt som man kan tro. En sen vinterdag när jag satt vid studerandelampan i biblioteket kom plötsligt studierektorn fram till mig. En ganska sträng man som precis som jag kom från Finland.

“Kan du komma med till mitt rum, Jukka”, sa han med sin naturligt barska ton. Jag var rejäljt nervös när jag följde med uppför byggnadens trappor högst upp till Moderna språk där vi få finsk-studenter höll till. 

Det var mörkt utanför. Jag kommer ihåg hur vi speglades i lampornas sken när vi gick igenom korridorerna. Till slut kom vi fram till hans rum. Det var inte alls som man tänkte sig. Framförallt hade studierektorn bilder av sina barn och sig själv på skrivbordet. Det förtog mycket av den skrämmande effekten. 

Ändå kunde jag inte låta bli att svälja när han sa åt mig att sitta ner med sin gravallvarliga röst. Jag tänkte att nu var det klippt. Jag tänkte att någon antagligen hade fått för sig att jag fuskade på tentan. 

Studierektorn började prata. “Jag ska inte göra en hemlighet att jag länge sett dig som en bra student.” Jag andades ut, en våg av lycka gick genom mig. “Universitetet firar 500 år nästa år. Vi behöver en som översätter finska texter. Vill du åta dig det?” Jag kunde knappt svara. Jag hade redan börjat leta sommarjobb. Han erbjöd mig lön som översättare. Mitt första jobb! 

På den vägen var det. Nu, när jag har lika mycket grått skägg som studierektorn hade när han gav mig mitt jobb, känns det inte lika storslaget att faktiskt få betalt för att översätta. Men jag har kommit att älska mitt jobb. Friheten att kunna jobba varifrån jag vill. 

Nyckeln till översättarjobbet har varit disciplin. Ända sen mina studiedagar sätter jag mig kl nio på morgonen och arbetar till kl halv fem. Vart jag än befinner mig; för tillfället återigen i min ungdoms Syditalien. På Capri och på semester. 

Jukka (gästbloggare)

Jukka är en veteran inom översättingsyrket. Översättning är hans största morot. 

 
 
 
Översättare är ett märkligt släkte. Många bor utomlands och har möjlighet att jobba hemifrån.
Tänk dig in i en italiensk översättares vardag. Jovisst, den kan se ut hur som helst, men här leker jag med tanken. Denne bor helst vid kusten, får ett e-mail då och då och jobbar under ett soldränkt tak. Från stranden hörs vågskvalpet. Någon sa mig att översättaryrket är ett av världens svåraste jobb. Men jag tycker att det också är ett oerhört privilegium att få syssla med språk.

Jag har själv ett konstigt förhållande till mina språk. Jag kommer ursprungligen från Finland, den svenska delen. När jag växte upp fick jag i mig mycket finlandssvenska och litet svenska. Senare när jag var en glad yngling lämnade jag Norden för Italien några år och arbetade som dykarinstruktör. Jag snappade direkt upp språket och även kroppsspråket(!). Som finsk var jag van vid mer återhållna gester.

Flera år senare flyttade jag till Sverige. Här upptäckte jag att jag hade börjat glömma finskan och min finlandssvenska lät konstig. Det kändes underligt att komma tillbaka till Norden. Den första tiden tillbringade jag i badhuset. Utanför var det iskallt. Jag bodde i en av Sveriges berömdaste universitetsstäder och nu började svårigheterna. Mitt barndomsspråk krockade ständigt med svenskan. Finskan och italienskan kändes som mycket främmande språk i Sverige.

Men flera år senare upptäckte jag vilken tillgång det var att kunna många språk och beslutade mig för att odla dessa. Du undrar kanske om jag flyttade tillbaka till Italien och just nu sitter under ett soldränkt tak och skriver. Nej, jag blev fast i Sverige! Jag lärde mig att älska det här landet också. Till sist, bör jag kanske tilllägga.


Jukka (gästbloggare)